Liliths Liv

Nu har jag flyttat igen. Hädanefter återfinnes jag på min gamla adress.

Ibland så svär jag över min sambo. Rätt ofta händer det faktiskt, om jag ska vara ärlig. Det finns 1000 anledningar till att jag gör det. Som att han inte slänger de nedkräkta handdukarna efter loppan i tvätten, utan låter de ligga utspridda i hela lägenheten. Eller för att han bara ställer ifrån sig allt där han råkar befinna sig, och jag får plocka undan efter honom. Det är de lättsamma sakerna. Det har hänt en hel del jobbiga grejer mellan oss också, som jag inte tänker gå in på här och nu. Men trots allt som har hänt så är det fortfarande han och jag.

Det var igår jag fick en sån där insikt igen, om att det verkligen är meningen att det ska vara han och jag, för alltid. Vi satt i vardagsrummet på kvällen. Jag hade precis gett loppan en flaska, och han sov i min famn. Sambon satt med skruttan, som precis hade fått sin kvällsvälling och hon var också på väg att somna. Vi tittade på varandra, och inte ett enda ord behövde sägas. Vi förstod varandra så väl ändå. Det var precis så där sött och romantiskt som det är i filmer. Jag kände i hela kroppen hur mycket jag älskar honom, precis som han är.

Sen kan jag säga att ansiktsmasken jag köpte som var 100% fukt enligt försäljaren, inte var från ACO. Det var något olivoljekladd från något sånt där fint märke de bara säljer i dyra parfymaffärer, med ett namn som man knappt kan uttala, på något konstigt språk. Funkar gör den i alla fall, för efter en omgång är jag len som en babyrumpa. Sen om det är bara är för tillfället, eller om den faktiskt hjälper på lång sikt, det är en annan historia.

Varje morgon ser ut på precis samma sätt, vem har sagt att rutiner är tråkigt??
Först ligger jag i sängen och vägrar att inse att det är dags att gå upp. När jag väl inser det så släpar jag mig upp och går ut och röker. Efter det dagens första mugg med kaffe samtidigt som jag läser bloggar och ser om det hänt något kul i era liv. Sen en cigg till. Efter det borsta tänderna och tvätta ansiktet, och sen är man redo att möta dagen.

Fast i ärlighetens namn har jag hoppat över det där med att tvätta ansiktet, det blir ju bara värre. Ju mer jag har tvättat, desto värre hud har jag fått. Men nu jäklans. Nu är det ACO som gäller. Och för första gången på 100 år så känns det inte värre efter att jag har tvättat och smörjt, utan bättre. Så det är bara att hålla tummarna. Sen passade jag på att lägga ansiktsmask också, måste ju prova den nya jag köpte igår. Försäljaren looooovade att det innehöll "100% fukt". Det tror jag iofs vad jag vill på men testa den måste jag.

Återkommer med slutsats om några dagar kring dessa produkter. Nu ska vi göra oss i ordning för att gå på kalas hos kusinen. Ut i sköna solen och försöka få lite färg på kroppen på vägen dit.

Sen jag fick lilla loppan för drygt en månad sen har min hy blivit skvatt galen. Jag är torr som en öken, och finnar och annat dyker upp överallt. Jag är med andra ord inte alls den där bilden av nybliven mamma som strålar och aldrig har sett bättre ut. Medicinerna gör sitt till och det är en vanlig biverkning med torr hy. Alltså måste man hitta rengöringskräm och annat som är superduperbra. Så där bra som reklamen hävdar att dom är. Men vet ni vad: Det är dom inte. För jag har smörjt, skrubbat, duttat och inpackat dygnet runt här hemma. Jag ser precis lika hemsk ut. Tänk er finnig fjortis.

Tills det dök upp ett enda ord i huvudet: Apoteket. Där borde de ju ha superduperdunderkrämer. Så nu ska jag slänga mig in i duschen, sen ner på stan och inhandla så mycket ACO så jag behöver en flyttbil (läs tvillingvagn) för att få hem allt. Sen ska vi bli snygga igen.

Vad har hänt med henne egentligen? Jag har alltid gillat att läsa det hon skrivit. Ibland har jag hållt med henne, och ibland har jag inte hållt med henne alls. Men alltid uppskattat att läsa hennes texter, och respekterat det hon tycker. Men vad har hänt med människan nu?? Hon verkar ha ramlat och slagit i skallen, hårt. Nu för tiden verkar det som om allt hon tycker och skriver, är enbart för att reta människor, få dom att läsa det hon skriver. Är människan så urfattig på uppmärksamhet att hon måste tycka illa om allt och alla? Är det avundsjuka eller? Hon som alltid pratat om respekt, och att man ska stå på sig innan någon annan gör det. Varför ska hon då själv trampa på allt och alla?

Fick ett brev på posten idag. Den sextonde ska jag till läkaren. Då blev jag lite förvirrad. Jag har ju redan fått ett brev från farbror doktorn där det står att jag har tid i Augusti. Jag ska be om andra sömntabletter. De jag har är inget bra. Eller jo, det är dom, om jag tar två. Men då är dom för bra och jag är helt vimsig. Och vaknar inte på morgonen. Om jag vaknar (när sambon har skakat mig i en halvtimma och skrikigt i mitt öra) så säger jag saker i stil med "blubb blubb blubb". Det är inte bra när man ska vara ensam med två små barn. Då kan man inte bara blubba som en fisk.

Mina Zoloft fungerar inte heller den här gången, men funkade skitbra förra gången jag åt dem. Nu mår jag värre än på länge. Så förhoppningsvis kan de justera det också när de ändå är igång. Så jag kan bli människa igen. Och så sambon kan veta på kvällen att han kan gå och jobba nästa dag, för att jag har sluppit att vara vaken hela natten med ångest.

Så ser det ut på den fronten. Depression, ångest och sömnbesvär. Men det går över.

Hemmafronten är bättre. Skruttan är en liten ängel för omväxlings skull. Men så har hon fått vara på dagis idag också, efter att ha varit hemma i en vecka. Hon blir hemsk efter att ha varit hemma så länge. Hon behöver få vara på dagis och rasa av sig. Och tro mig, hennes föräldrar behöver också att hon är på dagis.

Loppan är lika glad som alltid, förutom när magknipet sätter in, vilket det har blivit mer av på senare tid, speciellt på natten. Kolik? Så i morgon ska Minifom (stavas hur?) inhandlas för att de trötta föräldrarna ska få sova. Men mamma har kommit på ett knep ska ni få veta. Man dansar runt i vardagsrummet (vilket rum som helst duger iofs) samtidigt som man sjunger Mandy av Barry Manilow. Nej, alla fjortisar, det är faktiskt inte Westlife som har gjort den.

Nu ska jag slurpa klart mitt kaffe, sen kallar alla dessa roliga sysslor på mig. Jag hoppas verkligen att ni uppdaterar era bloggar under dagen, så jag har något att läsa när jag är klar och njuter av kvällskaffet framför datorn.

Hemma hos oss finns det tre saker som tvättas dagligen: Handdukar, bebissängkläder och bebiskläder. Alla dessa tre saker har en sak gemensamt. De är nedkräkta. Vi har nämligen en bebis som spyr mer än Linda Blair gjorde i Exorsisten. Spooky. Hans storasyster är likadan. Tydligen är deras över magmun inte helt stängd, så när de rör sig så lixom skvimpar det över. Och rörlig är han, armar och ben viftas det med konstant. Men det är tydligen ingen fara, för han går upp i vikt som en tok. Även om jag inte kan förstå hur kroppen kan lyckas hinna med att ta upp den näring den behöver.

Nu är tvättmaskinen som vanligt i full gång. Fast nu är det dukar som tvättas. Jag tänkte att om jag inte kör igång den först, så kommer det aldrig att bli av när allt annat måste tvättas. Nästa prioritet är handdukar. Vi tvättade dom i söndags, och nu är alla slut. Sen blir det sängkläder, en nedspydd spjälsäng, och en himlans massa bebislakan, det sista rena läggs på idag, så finns det inga rena och torra i morgon så får vi problem.

Varför ska man bestiga Mount Everest, springa Australien runt eller något annat för att visa att man är äventyrlig. Det största äventyret är ju en liten bebis. Hur många gånger om dagen kan man tvätta spysiga bebissaker utan att bli tokig????

Idag har jag varit effektiv minsann. Jag har diskat, och det var säkert femhundra vällingflaskor som var smutsiga trots att jag diskade igår kväll. (Har ni tänkt på hur många flaskor som går åt när man har två barn som äter välling, varar den ena har det som enda föda?) Jag har storstädat vardagsrummet, och till och med lagt duk på bordet. Vet ni hur länge sen det var jag hade tid att stryka och lägga på duk? Ungefär samtidigt som dinosaurierna dog ut. Jag har dammsugit och skurat golv, vikt sex stycken maskiner med tvätt.

Allt detta på grund av att snälla moster kom över. Sambon hade nämligen fullt upp med loppan som har lidigt av magknip hela dagen så jag var fullt upptagen med skruttan. Då kom moster över och tog med sig skruttan ut på långpromenad. De åt glass, tittade på hästarna och plockade blommor, gungade och lekte i lekparken. Skruttan hade roligare än på länge. Sånt är alltid roligare att göra med någon annan än mamma och pappa.

Nu har sambon tagit änglarna och åkt ner till gymmet för att köpa ny proteinshake. Jag sitter här med min kaffe och njuter av lugnet. När kaffet är slut ska hallen få sig en omgång också. Hur hinner folk ha tråkigt när de har barn??

Det blev inte så mycket mer gjort efter att vi skurat köket igår. Dottern och jag. Hon är nämligen min lilla assistent när jag städar. Står och pekar och visar vart mamma har glömt att skura, vart mamma har skurat, och vart mamma ska skura sen. Så till den milda grad att jag funderar på att stoppa ner henne i skurhinken i stället.

Idag har jag försökt ringa och byta medicin, för jag klarar inte av att sova så här länge, och vara så här trött hela tiden. Men jag kommer inte ens fram på telefontiden. Taskigt läge. Så nu sitter jag här med min gigantiska kaffemugg och dricker för glatta livet för att kanske få kroppen att vakna lite. Men tveksamt om det kommer att lyckas.

Vad står på dagordningen idag då? Det är ju som ni alla vet otroligt spännande att vara hemmafru. Idag ska jag städa hallen, och vika sex maskiner med tvätt. Det var ju tvättdag igår, och jag vet inte hur ni är, men jag vägrar att ställa mig klockan elva på kvällen och vika tvätt. Speciellt när barnen precis har somnat, det är en bra film på tv och det är första lugna stunden på hela dagen. Jag förstår inte varför så många skiljer sig när de har tre barn. Hur hinner de med det? Vi hinner ju knappt träffas här under dagarna, hur ska man då hinna tröttna på varandra?

Men säga vad man vill om det kaos som oftast är hemma hos oss. Ibland är det så galet så jag funderar på att hyra mig en liten etta som jag kan dra mig undan till. Men när man går runt och tittar till alla barnen när de sover, då spelar inget sånt någon roll längre. De må vara skrikiga, gapiga, uppkäftiga och vägra att städa på sina rum. Men de är friska och fulla med kärlek. Mer än så ska man egentligen inte begära.

Nu ska dottern och jag ta och städa hallen. Sänd mig en tanke och be om att vi ska klara oss helskinnande ur det här, hon och jag.

Igår råkade jag ta min medicin lite för sent, det var mer tidig morgon än sen natt när vi kom i säng. Och eftersom tabletterna verkar i över 10 timmar, så kom jag inte upp förens efter halv två idag. Gud vilken ångest jag hade.

Inte fick jag vakna upp till en trevlig och glad familj heller, med undantag av sönerna, som alltid är som små strålande solar. Dottern sov iofs middag, men vaknade strax efter på ett sjujäkla humör. Sambon hade en konstig röd färg i hela ansiktet, och en åder i pannan som såg ut som om den skulle explodera när som helst.

Så jag sprang ner i tvättstugan i stället. Där var det lugnt och skönt. Det var då jag kom på min otroligt bra idé, för att jag ska slippa drabbas av familjens kollektivt dåliga humör: En städardag. Varje gång jag har en sån så försvinner hela familjen, som genom magi. Så nu är tvätten igång, köket är dammsuget och golvet ska snart tvättas. Jag ska bara njuta av mitt kaffe jag sitter med här, och hör dottern skrika på sin pappa i bakgrunden, och hör hans svar. Och inser att kaffet kommer att försvinna fort, städningen återupptas och lugnet kommer återigen göra sitt intåg i familjen.

Just nu är det lugnt och skönt hemma. Det är det inte ofta med tre barn i huset kan jag tala om. Loppan sover, skruttan sover middag och mammas stora älskade pojke sitter inne på sitt rum och spelar. Det är helt tyst, inte ens tvn är på. Vilket lugn. Jag passar på att mjukstarta idag, och sitter fortfarande i pyjamasbyxorna. Resten av dagen blir det ju full fart.

När dottern vaknar ska vi ut på promenad. Till djuraffären och köpa kattmat, sen ner på godisland och sen hem. För är det lördag måste man givetvis ha lördagsgodis. Det är ju något skruttan ser fram emot hela veckan. Storebror också för den delen. Loppan nöjer sig som alltid med en flaska välling, är man bara 3 veckor är lördagsgodis överskattat. Vad kan vara bättre än att ligga i mammas famn och äta välling och kika sig omkring och upptäcka världen??

Fast jag är så trött så trött. Har ingen lust alls att gå ut på promenad, trots det fina vädret. Vill krypa ner under täcket, läsa en stund i min bok och sen sova några timmar. Det är den förbannade medicinen jag blir så trött av. I alla fall till en början. När kroppen har vant sig blir det bättre.

Nu ska jag surfa runt bland alla bloggar tills loppan vaknar och kräver en ny blöja och välling.

Paniken jag kände inför att sambon skulle börja jobba var gigantisk. Hur skulle det gå? Jag hade ju vant mig nu vid att ha honom hemma och att man alltid var två. Hade loppan magknip och behövde ligga i famnen och bli klappad i rumpan, samtidigt som skruttan hade bajsat och behövde bytas på, så var det inga problem. Vi var ju två. Hur gjorde man när man var själv? Lägga ner den där lilla och låta honom skrika och ha ont under tiden man bytte blöja??

Det visade sig att min panik var överskattad. Allting har funkat kanon, och hela familjen har redan kommit in i de nya rutinerna. Den lösningen kallas bärsele, mina damer och herrar. Placera den lilla loppan i den, och sen är du inte låst vid soffan med en bebis i famnen och klapp i rumpan. I dag har vi hunnit tvätta, vika tvätt, diska och en hel massa annat. Det är kanon, och min livräddare.

Det andra jag var orolig för är att loppans lunch infaller på samma tid som skruttan ska lägga sig för att sova middag. Vad göra? Jag kan inte låta loppan vara hungrig och skrika tills hon har somnat. Det går inte att lägga skruttan tidigare, eller senare för den delen. Lägger man henne tidigare så somnar hon inte, och lägger man henne senare så bara gråter hon fram tills dess och då kan inte loppan somna. Men det löste vi rätt bra: hon får sova middag i mammas och pappas säng så sitter jag där och matar loppan samtidigt som jag sjunger för henne tills hon somnar. När loppan ätit och rapat så lägger jag mig ner och sover alldeles utmärkt jag också. Det finns inget bättre än att somna med en ängel på varje sida. Sen att man känner sig som en korv i ett korvbröd med två ungar tätt tryckta intill en på varje sida, så att man knappt har plats att andas, det är en annan sak.

Japp, det blev det. Våran lilla Leo kom till världen den 8 Maj. Men det gick vilt till kan jag tala om.

Jag var ju inbokad för ett planerat kejsarsnitt måndagen den 8 Maj. Så på söndagen så åkte skruttan till mormor för att vara där medans jag låg på BB. Sambon och jag tillbringade kvällen med att slöa och se på TV. I min storlek orkade jag inte göra så mycket mer. Vi gick och la oss runt midnatt och jag lyckades, trots nervositet, somna rätt fort.

Vaknar mitt i natten för att kissa, som vi gravida alltid gör. Efter uträttat ärende så ska jag gå tillbaka in i sovrummet och lägga mig. Då går vattnet. Hmmm, det ska det ju inte göra, jag ska ju snittas, inte föda den naturliga vägen. Hela golvet är blött och jag springer runt som en yr höna för att svabba upp allt. Vilket är omöjligt, eftersom det kommer nytt hela tiden.

Kommer då på den otroligt smarta idén att ta en liten handduk, vika ihop den och sätta mellan låren. Det suger ju i alla fall upp vattnet. Sen hur bekvämt det var, eller hur det såg ut när jag sprang runt där och svabbade med en handduk mellan låren, det är en annan sak.

Efter att jag lyckats svabba upp allt så väckte jag sambon. Medans han klädde på sig så ringde jag till förlossningen och förklarade att vattnet hade gått, men jag är inbokad för ett snitt, och kan inte föda naturligt. De sa åt oss att komma in på en gång.

Då kom nästa problem: Taxi. Beställer man en taxi en söndagnatt klockan fyra på morgonen från stadens största taxibolag, och talar om att man ska till förlossningen, så ska man inte behöva vänta över en timma. Med en handduk mellan låren, värkar så kraftiga att man är på väg att döda någon, och iskallt ute.

När vi väl kommer in till BB får jag lägga mig ner med dosor på magen som mäter värkarna och lyssnar på bebisen hjärtslag. Jag blev undersökt och det konstaterades att jag hade börjat öppna mig. Panik blev det för mig, sambon var dock väldigt lugn, jag som trodde att det skulle vara tvärt om.

Jag fick värkstillande dropp för att allt skulle stanna av så jag inte skulle öppna mig mer. Sen fick jag ligga och vänta ett tag. Sen blev det full fart. Det sattes kateter och kanyler, vätskeersättning sattes in eftersom jag inte fått dricka sedan midnatt, jag skulle ju opereras.

Sen fick jag komma in på operation, och var livrädd. Min största fobi, näst efter spindlar, är ju nålar. Men alla som var där var helt otroligt suveräna. Läkaren stod och berättade roliga historier för mig för att jag skulle slappna av.

Klockan 3 minuter över nio kom då äntligen våran älskade Leo till världen med ett skrik. Han var 49 cm lång och vägde 3360 g. Världens finaste lilla hjärta, och en exakt kopia av sin pappa, men med mammas mun.

Jag blev kvar på BB i tre dagar, sen fick jag nog och åkte hem. Jag ville ju hem och få vara med hela min familj. Och jag hade inte ont i såret och loppan mådde bra. Så vi for hem och stormtrivdes.

Men amningen fick jag aldrig att funka. Han fick inget grepp om brösten, och mjölken försvann rätt fort. Jag hade samma problem när skruttan föddes. Där försvann mjölken efter tre dagar. Så loppan får tillägg i flaska, och är så jättenöjd med det. Fördelen är att sambon kan ta en natt här och där också.

Han sover i stort sett hela tiden. Ibland vill han vara vaken och umgås. Han skriker nästan aldrig, bara när han är hungrig. Ett väldigt förnöjt barn är han. Han syster dyrkar honom och säger att det är hennes bebis, och hans storebror tycker han är söt, men än så länge rätt tråkig.

Så välkommen till världen min lilla pojke.

Satt och läste Linda Skugges blogg, och blev så arg så jag var tvungen att avbryta för att få ge luft åt mina åsikter. Linda hävdar, på största möjliga allvar, att kejsarsnitt är ett säkrare alternativ än vanlig vaginal förlossning. Orsaken är att det är fler som har dött när de har fött på vanligt sätt än med kejsarsnitt. Jag har alltid gillat Linda Skugge, och tyckt om att läsa det hon skriver, även fastän jag inte alltid delat hennes åsikter. Men nu har hon gått för långt.

Jag har själv fött med kejsarsnitt båda gångerna, och kommer även göra så denna gång. Anledningen är bäckenträngsel, vilket omöjliggör en vanlig vaginal förlossning för mig. Jag är även för kvinnans fria rätt att välja hur  man ska föda. Men att säga att kejsarsnitt är mer säkert är idioti. Hur säkert något är avgörs inte av hur många som dör. Och att som Linda Skugge säga att hon inte får föda normalt pga två kejsarsnitt är bara skitsnack. Jag har också fått två kejsarsnitt, och om mitt bäcken hade vidgat sig den här gången så hade jag fått föda normalt.

En operation innebär alltid en risk, då det är ett onaturligt ingrepp på kroppen. Mycket kan gå fel, förutom att man dör. Folk har hamnat i koma, pga latexallergi (det är latex i handskarna gynkirurgen har). När jag fick min son så skar kirurgen fel och jag förlorade 1½ liter mer blod än man ska och höll på att förblöda, fick kramper osv osv. Jag tror att skulle man kolla på djupet, så sker det mer komplikationer efter ett kejsarsnitt än efter en vaginal förlossning.

För att inte tala om efteråt. Du har konstanta, starka smärtor i ca 3 veckor efteråt i operationsärret, vilket gör att du inte kan gå ordentligt, du har svårt att komma i och ur sängen, du kan inte lyfta din lilla som du själv vill, svårt att gå i trappor, och de första 2 veckorna ska man absolut inte ens tänka på att ens försöka lyfta ett storasyskon som också vill ha mammas uppmärksamhet. Du kan få en infektion i ärret och behöva åka upp och bli uppskuren igen. Ja, riskerna med en operation är många, så många fler än att "bara" dö.

Nu har jag kommit på vad som är lyx för mig. Att klockan halv sju på kvällen få sitta i lugn och ro ute på ballkongen med en bra bok, med t-shirt på sig. Det är en lyx som inte går att köpa för pengar. Tro mig, det är helt omöjligt med min lilla tvååring här hemma. Då får man aldrig sitta där ute själv, hon ska alltid med ut och springa runt och klättra upp och ner i stolen. Det är därför jag sitter här inne och bloggar istället.

Nu ska det reserveras böcker på biblioteket sambon ska få hämta ut i morgon. Fem dagar på BB måste fördrivas på något sätt med en liten bebis som bara sover och ammas. Man blir väldigt lätt uttråkad. Bara fem dagar kvar.